Fanny Voilà

Det har sina för- och nackdelar med att bo med vår lite smått märkliga japanska roomie Shu. Fördelen är som jag skrev för ett tag sedan, att han är tyst och nästan aldrig hemma när vi är hemma. Nackdelen är att han, även om han är en världsvan japan, innerst inne självklart är en äkta japan. Det vill säga att han väldigt ofta ursäktar sig för att han är "i vägen", att han är i köket samtidigt som mig eller att han är hemma samtidigt som mig.
Varför detta ursäktande för sin egen existens?
Idag bad han om ursäkt för att han är ledig från jobbet på onsdag och torsdag, och häromdagen bad han om ursäkt för att han var hemma när vi hade vänner här.
Kära Shu, du bor här och är en del av den här lägenheten! DU FÅR VARA HEMMA I DITT EGET HEM UTAN ATT BE OM URSÄKT.
För en vecka sedan råkade han tappa en av mina och Linneas tallrikar som vi köpt. Behöver jag ens säga att han bad om ursäkt? Och det typ 100 gånger. Han var så upprörd, stackarn.. Det gjorde ju inget.
I fredags var jag sen till skolan, och Shu hade tagit hit en tjejkompis som han ville att jag skulle hälsa på. Smått stressad som jag var, försökte jag försiktigt förklara att jag skulle gå till skolan, (jag kunde inte med att säga till två japaner att jag inte hade tid att prata med dem, det gör man bara inte) men att vi kanske kunde prata mer när jag kom hem. NO NO NO, travail travail, ça va ça va (nej nej nej, arbete arbete). Typiskt exempel, han ville försäkra mig om att han inte skulle vara i vägen för mig när jag kom hem. Ja, vad säger man?